Hela jävla laget -eller typ 8 pers

Gymmade idag *applåder* möter hela jävla lillålaget när jag ska gå därifrån *inga applåder* 

Jag gräla även som fan med Carmen. No more germany. Ever 

Standard Söndag

Mannen med den blåa jackan försvinner runt hörnet. Han pratade i telefon men jag hör bara musiken i mina öron. Jag har nt mycket att gå på men det faktum att han kombinerade samtalet med yviga rörelser gör mig rätt så säker på att han inte ens såg mig. För fokuserad för att märka en ända själ. Kanske var han runt 30 år gammal. Eller så var han runt 45 och mitt inne i en medelålderskris. Vad vet jag. Han är i alla fall borta nu så jag kan nt fråga. 

Flickan lutar ryggen mot väggen. Jag har suttit på det där stengolvet, jag vet att det är kallt. Hon sippar då och då på en energidricka som hon efter varje sipp sätter ner på golvet bredvid sig. Hon ser ut att behöva all energi hon kan få. 

Blow

Guess who blowed it up? That's right bitch. You. 

-skrivetutavmignärjagochminsyrrasattochväntadepåvårpappautanförgustavsvikochdevajullejagsyftadepå 

Hemma spa räddar dagen

Den här dagen kan jag berätta på två sätt. Antingen kör jag på det traditionella sättet och berättar så allting framställs positivt, eller så berättar jag hur det egentligen gick till. Vi börjar med det traditionella sättet.

Idag hade jag sovmorgon och behövde inte gå upp förrän klockan 8:20 men jag kände mig lite busig och snoozade till 8.30 istället. Jag gick upp och kände mig inte hungrig eller så jag drog på mig kläderna lite snabbt och norpade åt mig en frukt på vägen ut. Jag gick i rask takt till bussen så jag piggnade till ordentligt. Bussen var i god tid till skolan och jag och Emelie cyklade till träningen. Träningen gick bra och vi spelade lite fotboll i slutet av den. Sen drog jag och tjejerna och åt ute där vi fick ett samtal om att schemat har ändrats under lovet så på onsdagar har vi inget mer än våra respektive sporter. Vi blev skitglada och jag drog iväg till bibblan lite kort innan jag satte mig på bussen till jobbet.

Nu till verkligheten. Jag vaknade och var skittrött. Inte fan räknas 8.20 som sovmorgon efter ett helt lov. Jag snokade till halv för jag trodde inte på att jag skulle orka upp om jag stannade i sängen en minut till. Jag bytte om som i slow motion och var faktiskt redo att gå i god tid för en gångs skull. Tills jag insåg att jag inte visste vart jag lagt nyckeln. Efter fem minuters letande, vilket resulterade i att jag blev sen, smet jag ut genom altan utan att låsa. Jag små sprang till bussen men var ändå tvungen att spurta sista metrarna. Jag var andfådd och lite svettig innan ens träningen börjat. Great. Träningen i sig sen gick skit! Jag gjorde hål i mina nya löparbyxor och det var den mest ofokuserade träningen ever. När vi spelade match i slutet var jag så dålig att jag bara ville sparka i väggen och skrika rakt ut. Efter träningen i omklädningsrummet sen så klagade Sanna heeeela tiden på att hon var hungrig och stressade upp oss totalt. Sen blev hon fett sur när varken Emelie eller jag ville äta på MAX och gick och deppa hela vägen på stan. Väll när vi åt på Saigon verkade de vara spänt mellan oss och vi småbråkade lite innan vi skildes åt. Jag drog till bibblan för att jag inte vilje följa med dom till skolan, där satt jag själv innan jag drog till bussen och åkte och jobba.

Fram tills hit var dagen alltså skit. Men allt vände när jag satte mig på bussen. Till en början så satt Oliver på bussen. Det var skönt att se ett ansikte jag varken var trött, arg eller sur på. Han lugnade mig helt enkelt. Vi satt och snacka och tiden bara flög iväg och rätt som det var så var vi på jobbet. I två timmar satt vi och snacka samtidigt som vi satte fast klisterlappar på ljus. Det var kul och okomplicerat. Jag stormtrivdes. Sen åkte vi hem och jag åkte med i bilen och snackade lite med Linda. Vi hämtade upp min syrra innan vi drog hem till Oliver och Linda där Josefine först la sig i solariumet medan Linda hjälpte mig med ansiktsmask. Jag gillar verkligen Linda, hon är så himla schysst och hjälper mig verkligen. Med masken på satt jag och Oliver och prata på hans rum tills det var min tur att sola. Än en gång, okomplicerat och bara skönt. Jag la mig sen i solariumet och somnade nästan. Efteråt hoppade vi ner i bubbelpoolen och fick massage av vattenstrålar under ytan. Jag blev så avkopplad att det inte var sant. Perfekt avslut på dagen! Hela hemma spa upplevelsen kompenserade för morgonens skit.

Just nu, exakt nu är klockan 21.59 och jag ska bara dricka upp mitt te innan jag ska sova. Jag vet att det här inlägget inte kanske var så bra skrivet i skrift men jag orkade verkligen inte anstränga mig idag. Jag ville bara skriva ner det så jag kommer minnas.

Tittar på RIO

Kanske har jag tagit tillräckligt med skit i mina tidigare liv för att nu i detta överreagera för minsta lilla och tända till direkt och slå tillbaka(även om det bara är i ord) blint. Kanske är jag så pass aggressiv av mig för att jag redan varit för snäll. Om man nu tror på reinkarnationen.  Vilket jag inte är säker på att jag gör.

Måndagshelvete

Jag tog mig ut från toaletten med mina dyblöta byxor som nästintill droppade av en blandning av blod, svett och vatten. Du tror jag skämtar? Tillåt mig att skratta. Ha-Ha. Tillåt mig att bitchblicka dig. Not funny at all. Jag tänker inte gå in på några detaljer men jag kan väll lugnt säga att jag mensade på mig, rejält. Jag stod med min syrra bredvid några maskiner när jag kände det. Så jag lämnade mobilen och gick så värdig jag kunde till toaletten. Rakt igenom hade det runnit. Nej. Det var absolut inte roligt alls. Lägg till också att jag var bakfull från gårdagen och att jag nt hade någon mobil med mig dit så jag kunde inte smsa min syrra.

Jag samlade i alla fall upp de mesta av den värdighet jag tappat och gick ut "to face the gym". Det kändes ju trots allt inte så farligt. Jag menar, shit happens. Or in this case, blod happens.

Som du kanske förstår så var det där inte slutet. Jag hade inte haft mina tankar angående stirr tävlingen och för att känna sig självsäker i att vinna mot en dörr så måste något mer ha hänt. Jag gick tillbaka ut till gymmet och mötte min syrra i trappan. "jag skulle inte gått och letat efter dig om du inte lämnat din mobil" Jag tog mobilen ur hennes hand och lös upp displayen med ett enkelt tryck på hemknappen. Två meddelanden. Ett som sa att vi glömt påsen vi lagt vodka och vinflaskan i och ett sms som försökte nå mig igen. Jag vet inte ens än nu när jag ligger här i min säng klockan 23.40 om hon läst meddelandena eller inte. Och om hon gjorde det så skulle hon veta att jag drack och DET skulle inte va så bra.

Som för att summera det hela.  Lägg ihop min blodiga-blöta-förstörda-byxor historia med det faktum att jag skulle kunna få utegångsförbud forever om min syrra skulle skvallra så får du en tjej sittande på en toalett och försöker stirra ut dörren.

Måndagjävel

Den här dagen kan bli intressant att skriva om sen, när jag överlevt den vill säga. Jag sitter på en toalett på Friskis och Svettis. Jag skulle kunna stanna här för alltid. Bara sitta här och ha en stirra ut tävling med dörren. Jag känner mig självsäker i mina chanser att vinna. 

blurr

Day 4 here on the island. The food is running out cus' Ananda just ate the last chocolate. Just kidding

Visst det är dag fyra men inget särskilt speciellt har hänt. Eller jo, igår kom Ananda över and we spend the night i min soffa istället för sängen för det var för trångt i sängen. Vi har inte sätts ordentligt och spenderat så mycket tid tillsammans i sträck på flera månader, men det kändes bra ändå. Vi hittade tillbaka efter bara någon timme. Men jag gillar inte hur jag blir med henne. Jag känner mig som jag kände mig förr, defensiv på något sätt. Jag känner mig aldrig så med Sanna på något sätt. Okej det här inlägget sög, jag skrev det typ bara för att vill ha skrivit något idag och det blir imorgon om bara några minuter så bye.

Mål inför 2014

Tre dagar in, tre dagar mindre innan boken ska vara klar. Eller ja, du vet ju att jag menar boken som en metafor men om ett år är det dags för nästa upplaga. Men det är lång tid kvar. Frågan kvarstår dock angående upplagan 2014, vad ska den handla om? Vad ska jag fokusera på?

Spara pengar vill jag göra. Om två upplagor när jag äntligen får skriva om studenten så vill jag kunna få med en resa. Eller ja två. Först och främst vill jag tågluffa i Europa. Den resan är det ända som jag har med för tillfället på min bucketlist. Och sen vill jag också kunna skriva med en resa till London. Men den ska jag försöka hinna med redan i nästa när jag äntligen fyllt 18. Sen vill jag också spara tills jag flyttar hemifrån.

Men för att få pengar måste man jobba. Under hela året tänker jag därför spara 50 procent av ALLT jag tjänar/får. Jag tänker även hålla koll på mina utgifter genom att spara alla kvitton under hela året. Kanske blir det en liten fin redovisning av alla i slutet av året.

Jaja, det var några av mina små mål. Jag har inget speciellt planerat alls faktiskt iår. Jag hade trott att jag skulle till Tyskland igen men det lär nog inte hända. Dock kommer jag få träffa några av mina vänner från Tyskland iaf, en redan nu i Januari! Resten av året får jag skriva som det kommer.

inledningen

Igår startade jag den här bloggen. Du behöver inte läsa den, du behöver inte klicka igenom inläggen. Jag skriver mest för mig själv. Jag har en annan blogg också, en där jag skriver lite mer allmänt. Den är inte särskilt poppis, men av någon anledning trodde jag att den skulle blivit det när jag började med den. Jag kom aldrig särskilt långt men till en början hade jag väldiga förhoppningar. Här är det ett ypperligt tillfälle att analysera vad som gick snett. Att fundera på varför mina förhoppningar ens existerade, men nej, jag orkar verkligen inte granska det. Don't get me wrong. Jag gillar att övertänka saker, och att analysera tankarna efteråt men jag orkar bara inte med det här. Det skulle kännas alldeles för mycket som skolarbete och ett måste så no way!

Jag skriver mest för dokumentation, jag gillar att läsa vad jag skriver för länge sedan och den här bloggen till skillnad från den andra är mer tänkt som min dagbok genom 2014. Jag ska börja skriva nästa "bok" i mitt liv. 

2013

Puh, sådär ja! nu var den klar! sista kapitlet avklarat. Den var bra, riktigt bra faktiskt. I alla fall i jämförelse med tidigare utgåvor, nummer 2013 hade något speciellt. Den bröt det tidigare mönstret. Några sidor var visserligen väldigt tråkiga, jobbiga, deprimerande och rent utav riktigt dåliga, men de bra sidorna och kapitel som följde kompenserade de hela. När jag skrev början, de första kapitlet, så hade jag verkligen ingen aning hur den skulle komma att sluta. 

Jag hade bestämt mig för att inleda starkt, så jag började med att låta huvudkaraktären klättra upp till toppen och ge henne den bästa veckan i hennes liv. Jag gav henne en historia värd att minnas, jag gav henne en tom scen och en stega som ledde upp till den. Hon började klättra. Ju högre upp hon kom blev utsikten finare och finare, luften blev klarare och klarare. För du ser, scenen låg och ligger inte på marknivå, vägen dit är lång. Men hon nådde toppen någorlunda oskadd. Hon tog steget ut och blev riktigt lycklig. Hon spelade flera akter och njöt av fulla drag. Till en början försiktigt men med tiden växte hennes självförtroende. Hon blev kär. Hon fick en magisk kyss och hon var verkligen "on top of the world". Några gånger snubbla hon till men hon höll sig hela tiden kvar på scenen. Fram tills en dag. Jag bad henne inte snällt att kliva ner, jag visste inte ens att jag ville få bort henne därifrån, men historien berättades på flera ställen i världen och likt som ett rykte ändrades den. Rätt som det var drog publiken efter andan och flickan föll. Pladask rakt ner, till botten av stegen. 

Hon reste på sig och borsta bort gruset från knäna redan efter några sidor. Men en del av henne följde inte med upp. En del låg ensamt kvar på marken.

Jag började skriva upp henne igen, satt stegpinnarna lite tätare för att göra det lättare att klättra. Ibland var hon tvungen att gå ner några steg men lika ofta klättrade hon vidare. Varje gång hon nådde upp till scenen spelade hon ut för fullt. Hon tog ut rörelserna och vände ansiktet mot taket i lycka. Utan stegen skulle hon aldrig kunnat njuta lika mycket av utsikten, hon skulle aldrig ens veta att hon befann sig så pass högt upp. Jag ville lära henne det, jag ville få henne att förstå att man inte ska ta någonting för givet. Jag ville ge henne en kontrast mellan de bra och de dåliga, så hon skulle uppskatta scenen mer. 

Varje kapitel skrev jag annorlunda och med tiden började jag även förändra flickan. Hon blev till slut någon helt annan. Alla prövningar jag utsatte henne för formade henne till den person hon var på sista sidan. Många suktar enbart efter målet, men själv gillar jag resan dit. För helt ärligt så är jag mer nöjd med några kapitel och sidor här och där än de sista sidorna. Så ska du läsa en bok, läs hela. Även om du redan läst sista kapitlet. 

En bok. 12 kapitel. 365 sidor. Det här var så kul att jag nog ska ta och skriva nästa utgåva direkt. Vi ses om 365 sidor!