2013

Puh, sådär ja! nu var den klar! sista kapitlet avklarat. Den var bra, riktigt bra faktiskt. I alla fall i jämförelse med tidigare utgåvor, nummer 2013 hade något speciellt. Den bröt det tidigare mönstret. Några sidor var visserligen väldigt tråkiga, jobbiga, deprimerande och rent utav riktigt dåliga, men de bra sidorna och kapitel som följde kompenserade de hela. När jag skrev början, de första kapitlet, så hade jag verkligen ingen aning hur den skulle komma att sluta. 

Jag hade bestämt mig för att inleda starkt, så jag började med att låta huvudkaraktären klättra upp till toppen och ge henne den bästa veckan i hennes liv. Jag gav henne en historia värd att minnas, jag gav henne en tom scen och en stega som ledde upp till den. Hon började klättra. Ju högre upp hon kom blev utsikten finare och finare, luften blev klarare och klarare. För du ser, scenen låg och ligger inte på marknivå, vägen dit är lång. Men hon nådde toppen någorlunda oskadd. Hon tog steget ut och blev riktigt lycklig. Hon spelade flera akter och njöt av fulla drag. Till en början försiktigt men med tiden växte hennes självförtroende. Hon blev kär. Hon fick en magisk kyss och hon var verkligen "on top of the world". Några gånger snubbla hon till men hon höll sig hela tiden kvar på scenen. Fram tills en dag. Jag bad henne inte snällt att kliva ner, jag visste inte ens att jag ville få bort henne därifrån, men historien berättades på flera ställen i världen och likt som ett rykte ändrades den. Rätt som det var drog publiken efter andan och flickan föll. Pladask rakt ner, till botten av stegen. 

Hon reste på sig och borsta bort gruset från knäna redan efter några sidor. Men en del av henne följde inte med upp. En del låg ensamt kvar på marken.

Jag började skriva upp henne igen, satt stegpinnarna lite tätare för att göra det lättare att klättra. Ibland var hon tvungen att gå ner några steg men lika ofta klättrade hon vidare. Varje gång hon nådde upp till scenen spelade hon ut för fullt. Hon tog ut rörelserna och vände ansiktet mot taket i lycka. Utan stegen skulle hon aldrig kunnat njuta lika mycket av utsikten, hon skulle aldrig ens veta att hon befann sig så pass högt upp. Jag ville lära henne det, jag ville få henne att förstå att man inte ska ta någonting för givet. Jag ville ge henne en kontrast mellan de bra och de dåliga, så hon skulle uppskatta scenen mer. 

Varje kapitel skrev jag annorlunda och med tiden började jag även förändra flickan. Hon blev till slut någon helt annan. Alla prövningar jag utsatte henne för formade henne till den person hon var på sista sidan. Många suktar enbart efter målet, men själv gillar jag resan dit. För helt ärligt så är jag mer nöjd med några kapitel och sidor här och där än de sista sidorna. Så ska du läsa en bok, läs hela. Även om du redan läst sista kapitlet. 

En bok. 12 kapitel. 365 sidor. Det här var så kul att jag nog ska ta och skriva nästa utgåva direkt. Vi ses om 365 sidor!